Familjens måltid – Första Korintierbrevet 11:17-34

Vissa måltider är viktigare än andra

Att äta tillsammans är viktigt. Här i Kungskyrkan vill vi äta tillsammans ofta. För det är något med mat och samtal som bygger relationer. Så, måltider är bra … Men vissa måltider är viktigare än andra. 

Om vi funderar på det lite, så är kanske julbordet årets viktigaste måltid. De flesta av oss kommer att spendera chockerande summor pengar, jaga rätt ingredienser, och många av oss reser, ibland till andra sidan jorden för att vara med våra familjer och närmaste vänner till julbordet. Och det blir så att vi äter julbordet ensamma, känns det ensammare än att äta någon annan måltid på hela året på egen hand, förutom möjligen på din födelsedag. Eller hur? 

Så vissa måltider är viktigare än andra. Idag tänker vi på den viktigaste måltiden av alla. Herrens Måltid, eller nattvarden, eftersom denna måltid förbinder oss med Kristus och med varandra, på ett sätt som ingen annan måltid gör!

Detta brev skrevs till de kristna i Korint av aposteln Paulus för att korrigera den nya församlingen i ett antal frågor som orsakade splittring. Och i dagens avsnitt tror jag att vi tittar på vad som verkar vara det allvarligaste felet församlingenhade. 

Hur kan jag säga det? Jo, för att människor dog som en direkt andlig konsekvens av deras felaktiga beteende här. Det borde fånga vår uppmärksamhet, eller hur? Om du trodde att hur vi tar nattvarden är “inte är nån stor grej”, så är det bäst att du gör dig redo för en chock!

Vi kommer att titta på dagens Bibeltext under de följande tre rubrikerna:

1) Familjens måltid – 17-22.

2) Evangeliets måltid – 23-26.

3) Allvarlighetens måltid – 27-34.

Så, för det första …

1) Familjens måltid – 17-22.

I vers 20 säger Paulus:

Men när ni samlas går det inte att fira Herrens måltid… 

Det de gör är INTE nattvard. Det är tydligt att de tror att det är det. Jag menar, det måste finnas bröd och vin och till viss del göra vad Jesus sa åt dem att göra tillsammans. Men de har förstört det till den grad att det är oigenkännligt från det som Jesus avsåg. Faktum är att saker och ting är så illa, enligt vers 17, denna måltid som skulle göra saker bättre i församlingsfamiljen, gör faktiskt saker värre!

Så, vad är det som har gått fel?

Jo, vi vet att det i kyrkan pågår många dispyter om tro, moral, evangelium och tillbedjan. Det är dessa frågor Paulus korrigerar i detta brev. De är en kyrka i krig med sig själv. Och Paulus kallar dessa argument i vers 18-19 för “splittring”. 

Och titta på hur dessa splittringar hanteras när de firar nattvarden i vers 21:

21 för när ni äter tar var och en genast för sig av sin egen mat. Den ene är hungrig, den andre berusad.

Denna måltid, nattvarden, är tänkt att vara en enande måltid. Det är där vi ska vända om från våra synder; där relationer iförsamlingen återställs; där förlåtelse levs ut; där församlingsfamiljen förs tillbaka till evangeliet och där splittring sätts i perspektiv och helas. 

Men istället använder de nattvarden för att bygga upp fler skiljeväggar sig emellan. De går in, tar sitt eget bröd och vin, hittar ett lugnt hörn någonstans för att minnas Jesus så som de vill ha det, för sig själva, inte med de andra människornasom de inte gillar eller håller med.

De säger, “Nattvarden är min personliga sak, mellan mig och Jesus. Ni andra får hålla er borta från den!”

Paulus säger, detta är INTE nattvarden. Nattvarden handlar inte om mig och Jesus, den handlar om oss och Jesus.

Emelie och Josefin på spårvagnen.

Förra söndagen hade vi lite bilproblem, så Emelie (min fru) och Josefin (vår sexåriga dotter) åkte spårvagn till Gud Först. Och som ni kan föreställa er hade Jossan massor av nyfiken energi. Hon hoppade runt, pratade och tittade på människor. Men hon tittade inte på människor som vi vuxna gör, hon tittade på människor och sa saker om dem … Högt.

“Mamma, ser du tjejen där borta, hon har på sig en jättefin kjol! Lila”

“Mamma, vart ska de gå?”

“Mamma, varför har de på sig det?”

Hon gjorde inget oförskämt. Hon var bara en vanlig sexåring. Hon var nyfiken. Men Emelie, och jag hade känt likadant, blev lite generad. Så hon försökte förklara för Jossan artighets-reglerna om hur man uppför sig i offentliga miljöer.

“Jossan, det är så här: När människor är på en spårvagn är det som att man leker en lek allihop. Vi ser såklart alla varandra, men alla låtsas att vi är de enda personerna på spårvagnen. Och att alla andra är osynliga. Och eftersom vi inte kan se varandra, så kan man ju inte prata med eller om varandra!”

Det är sant, eller hur? 

Men riskerar vi inte att leka samma lek i kyrkan och vid nattvarden?

Min egen personliga Jesus!

Det är så lätt att få evangeliet, Jesus och hans kyrka att handla om “mig”. Särskilt i Sveriges hyperindividualistiska kultur. Detta är min personliga tro, mellan mig och Jesus. Ingen annan spelar någon roll. 

Så det finns en risk att när vi kommer till kyrkan. När gå på våra villkor. Vi hälsar på välkomnarna och går sedan snabbt till våra platser och sitter tysta och förbereder våra hjärtan för tillbedjan. Och vi lovsjunger med alla andra, men på vårt eget sätt. Om det är en sång som vi inte gillar så sjunger vi inte med. Vi behöver inte veta de andra människornas namn. Kanske innan vi går hem, så fikar vi först, för det är det som det är artigt att göra. Och vi kan småprata med några personer, men inte om något meningsfullt. Vi håller det trevligt och lite lagom. Kanske kommer vi att kommentera vilken fin predikan det var. Sedan går vi hem, vi tar vår Jesus med oss, och vi träffar inte någon annan kristen förrän nästa vecka.

Och kanske, när vi tar nattvarden, är det som om vi leker ett liten lek: att vi inte kan se någon annan, och det är bara jag och Jesus. 

Bröder och systrar, Paulus varnar oss här: Detta är INTE nattvard, det är INTE kyrka.

Så nattvarden är inte en personlig angelägenhet, som handlar om mig, och som möjliggör splittring. Istället är det en familjemåltid, avsedd att läka våra splittringar och förena oss igen i Kristus. 

Så, efter att Paulus har gett dem en allvarlig tillrättavisning, för att de har förstört nattvarden, påminner han dem om vad Jesus sa när han instiftade den.

2) Evangeliets måltid – 23-26.

Vers 23-26 är mycket välbekanta ord. Och de är också kontroversiella ord. Dessa enkla ord “Detta är min kropp” har debatterats i hundratals år. Så låt mig ge en kort lektion om de fyra olika sätt som kyrkor har förstått dessa ord.

De fyra nattvardssynerna

1.Vi börjar med transsubstantiation: detta är den katolska synen. Detta är tron att när Jesus säger, “detta är min kropp”, menar han bokstavligen det! De betyder att brödet och vinet ändrar substans för att bli Jesu faktiska kött och blod. Det ser ut som bröd och vin, MEN det är Kristi kött och blod.

2. Sedan i den lutherska kyrkan har de konsubstantiation: Detta är tron att även om brödet inte förändras rent materiellt (i sin substans), förvandlas det andligt. Denna idé kallas re-al-presens. Brödet och vinet har förändrats andligt men inte fysiskt.

3. Sedan under reformationen kom en schweizisk präst som hette Zwingli, som kom med åminnelseperspektivet. Detta säger att inget övernaturligt pågår i elementen. Istället är brödet och vinet symboler för Jesu kropp och blod, och nattvardens kraft ligger i minnet av evangeliet.

4. Men efter några år utvecklade Calvin Zwinglis syn till något som nu kallas den reformerta synen på nattvarden. Här är brödet och vinet fortfarande symboliska, men Jesus är särskilt närvarande genom sin ande med oss när vi firar nattvarden. 

Du kanske undrar “Var kommer alla dessa konstiga idéer ifrån i den här texten?” Det är en bra fråga, och svaret finns i föregående kapitel. Kapitel 10, vers 16:

16 Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp?

När vi tar brödet och vinet, “är de gemenskap” med Jesu kropp och blod. På grekiska är det samma ord som används för den sexuella föreningen mellan två personer i äktenskapet. Paulus säger att när vi deltar i nattvarden, förenar vi oss med Jesus på ett mystiskt sätt, bortom vår förståelse.

Och dessa debatter över årens lopp, mellan transsubstantiation, konsubstantiation, åminnelse-perspektivet och den reformerta synen är alla resultat av människor som försöker definiera detta mysterium. Och jag tror inte att vi ska definiera bibliska mysterier för hårt. Så min personliga åsikt är i linje med den reformerta uppfattningen: Herrens måltid är en symbolisk måltid där Kristus verkligen möter oss vid bordet, på ett personligt sätt genom sin Ande. Och jag är nöjd med att leva med mysteriet.

Hur som helst, låt oss komma tillbaka till texten. Vad säger Paulus att vi gör när vi enligt Jesus tar nattvarden tillsammans som en familj?

Kom ihåg och förkunna!

“Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.”

“Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig.”

Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.”

Nyckelorden i de här verserna är “minnas” och “förkunna”. Så när vi tar nattvarden påminner vi varandra om Jesus i evangeliet. Att vår frälsning och enhet i Kristus kom på bekostnad av hans kropp och blod på korset.

Och vi ska fortsätta att minnas detta evangelium, så ofta vi träffas, tills han kommer tillbaka i härlighet.

När vi tar nattvarden ska vi minnas Honom.

När vi tar nattvarden ska vi minnas våra synder som förlåtits på korset.

När vi tar nattvarden ska vi minnas det pris Jesus betalade för att föra oss in i sin familj, kyrkan.

Nattvarden är den regelbundna återställningen av en församlingsfamilj tillbaka till grunden för vår tro. 

Det är så lätt att glömma evangeliet. 

Det är så lätt att inte förlåta andra. 

Det är så lätt att leva i skuld snarare än Kristi kärlek och förlåtelse. 

Det är så lätt att ta till goda gärningar för att vara nöjda med oss själva och kunna se ner på andra. 

Det är så lätt att inte leva våra liv i evangeliet.

Och Jesus, som känner till alla våra svagheter, gav oss sin måltid eftersom vi behöver bli påminda, regelbundet, annars glömmer vi.

Hur ofta behöver vi den här påminnelsen om evangeliet? Varje månad? Nej, varje vecka? Nej, varje dag! Så från och med den här veckan kommer vi att ta nattvarden, åtminstone, varje söndag samlas vi för att fira gudstjänst.

Så nattvarden är familjens måltid, evangeliets måltid. Men det är också …

3) Allvarlighetens måltid – 27-32.

Paulus säger i vers 27:

27 Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod.

Hörde du det?  Om en troende deltar i nattvarden på ett ovärdigt sätt, är de skyldiga till ett allvarligt brott inför Gud. Titta på vers 30 för att se hur allvarligt:

30 Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.

Att ta nattvarden på ett ovärdigt sätt är så allvarligt att Gud dömde de troende i Korint till den grad att de blev sjuka och dog! Oj!

Missförstå inte vad som händer här. Paulus säger inte att de förlorade sin frälsning. Nej, Paulus gör det mycket tydligt i vers 32, att denna typ av dom är en förälders kärleksfulla omsorg. Det låter extremt, eller hur? Men kom ihåg för den troende, är döden inte slutet. Det är i själva verket början på en ny evighet av glädje med Gud.

Och misstolka inte texten här. Paulus säger inte att om du smuttar på ditt vin på fel sätt, eller tar ditt bröd för tidigt, kommer Gud att zappa dig. Nej, det som pågick i Korint var allvarligt sjukt, en total förvrängelse och ett hån mot evangeliet.

Det är så lätt att glömma denna sida av Guds karaktär. “Gud är kärlek, eller hur? Så vi behöver inte oroa oss över vårsynd? Det är ett nådens evangelium, eller hur? Gud kommer att förlåta oss, så glöm det. Synd är ingen stor grej!

Absolut inte! Nej. Helt fel! Aldrig! 

Gud är kärlekens och nådens Gud, men “Bedra inte er själva, Gud lurar man inte: det människan sår ska hon också skörda.” (Galaterbrevet 6:7). Nåden är fri för oss men den var inte gratis. Det kostar oss ingenting, men för att vi skulle kunna ta emot den kostade det Jesus korset. Och när vi vägrar att ta synd på allvar, hånar vi korset, vi hånar nåden. Och det är mycket allvarligt!

Bröder och systrar, hör mig här: Synden är allvarlig och ska inte tas lätt på. Särskilt synden att äta brödet eller dricka Herrens bägare på ett ovärdigt sätt!

Men vad betyder det?

För några veckor sedan besökte vi Immanuelförsamlingen i Tuve. Och det var ett härligt besök. De är våra bröder och systrar i Kristus, en del av vår familj i evangeliet. Men vi kunde inte fira Herrens måltid med dem. Varför inte? Eftersom de tolkar dessa ord som att när vi tar nattvarden utan att erkänna att brödet och vinet andligen har förvandlats till kropp och blod, “utan att urskilja Herrens kropp” i elementen. Så vi riskerar att bli dömda om vi tar dem. Så i deras egna ord skyddar de oss från dom genom att inte låta oss fira nattvard hos dem. 

Å ena sidan respekterar jag den vördnad de har för nattvarden. Vi kan lära oss av det.

Å andra sidan håller jag respektfullt inte med om deras tolkning här. Jag är inte förolämpad, och jag vill inte hålla avstånd från dem över det! Absolut inte! För ironiskt nog, om jag blev osams med dem, då tror jag att jag skulle riskera att inte “urskilja Herrens kropp!”

Vad menar jag?

Det verkar uppenbart för mig att vad Paulus menar är att ta nattvarden på ett sätt som är själviskt, där allt handlar om mig, och som ger näring åt splittring i kyrkan.

Det är vad Paulus diskuterar i verserna 17-22. Och det måste vara vad han handlar om här i vers 27. Och i nästa kapitel använder Paulus liknelsen om församlingen som Kristi kropp! Jag kan bara inte se hur det skulle kunna vara på något annat sätt!

Och även om jag inte känner mig kränkt, är jag ledsen över det. Därför att Jesus vill att bordet ska vara den plats som för alla Hans barn samman i enigheten i evangeliet. Och på grund av vår oenighet här kan det inte ske …

Därför välkomnar vi här i Kungskyrkan alla som tror på Jesus, oavsett vilken kyrka de tillhör. Om någon är ett döpt Guds barn genom evangeliet, är de välkomna till vår nattvardsmåltid, för det är inte våran måltid, det är ju Herrens måltid!

Den personliga delen av bordet

Hittills har jag sagt att nattvarden inte är en personlig fråga. Men det finns ett personligt element däri. Läs med mig vers 28:

”Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.”

Så den troende ska rannsaka sitt eget hjärta innan han tar nattvarden. Och det kommer att innebära bekännelse av synd och att påminna sig om evangeliet. Men med denna texts innehåll i åtanke måste det också betyda att vi undersöker hur det står till med våra relationer med andra i församlingsfamiljen.

Har vi bett Gud att förlåta våra synder? Då har vi ingen anledning att hysa agg eller oförlåtelse mot någon annan i kyrkan.

Vi är alla syndare i behov av Guds nåd. Och vi får alla nåd vid Herrens bord.

Det sista jag vill säga om nattvarden från denna Bibeltext gäller de varningar som ofta ges i församlingar innan nattvarden firas.

Måltidens avskärmning

Nu vet jag att det kanske inte görs så ofta i svenska kyrkor, men i många kyrkor, av alla slag runt om i världen, bevakas nattvarden med några varnande ord till inledning.

Men i många fall tycker jag att det är lite problematiskt hur de varnar människor innan de firar nattvarden. De ser varningarna i verserna 27-32 och använder dem sedan för att se till att icke-kristna inte tar nattvarden. Men det är inte det Paulus talar om här, eller hur? Det är inte icke-troende som blir sjuka och dör, efter att ha fallit under Guds dom. Det är äkta kristna!

Så även om jag tror att det är viktigt att bevaka måltiden, är huvudsyftet inte att hindra icke-kristna från att ta det, det är att se till att vi, kyrkans medlemmar, Kristi kropp, inte tar det på ett sätt som ignorerar evangeliet och våra bröder och systrar i Kristus. 

Varningarna är riktade till oss. 

Nu säger jag inte att icke-kristna eller odöpta bör uppmuntras att ta nattvarden. Nej. Vi bör uppmuntra dem att inte göra det. När allt kommer omkring kommer nattvarden inte att frälsa dig, och inte heller ersätter den dopet.

Jag säger att vi borde vara mer bekymrade angående våra egna hjärtan när vi tar nattvarden, än de enstaka icke-kristna som tar brödet och vinet, av förvirring eller nervositet eftersom de inte vill sticka ut. Varningen och faran är för dem av oss som tror, inte för dem som inte gör det.

Så här i Kungskyrkan kommer vi att stänga bordet genom att uppmuntra var och en som är kristen bland oss att: ”pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Men vi kommer inte att bevaka bordet genom att hindra människor från att sträcka sig fram och ta. Vi måste rannsaka våra egna hjärtan, inte andras.

Så nattvarden är en familjens måltid, där vi förenas med Kristus och förenas igen genom Anden genom evangeliet.

Det är också en evangeliets måltid, där vi påminner oss själva och varandra om vad som är grunden för vår tro, Jesu död på korset för våra synder.

Och det är också en allvarlighetens måltid, som vi inte kan ta för givet och vi måste rannsaka våra hjärtans hållning gentemot varandra innan vi deltar i den.

Jag känner mig uppmanad att be att Herren ska öka vår längtan efter Hans måltid. Att den för oss som ny församlingskulle bli mer värdefull än både födelsedagsmiddagar och julbord.